Lantlivspuls

Läste idag en text om att vara nöjd och hur "omodernt" det blivit och hur vi hela tiden ska sträva mot lyckan. Jag vill också känna lycka, vem vill inte det men jag vill också kunna stanna där jag är och vara nöjd, och därigenom lycklig. Jag har drömmar precis som alla andra, jag känner brist precis som alla andra och är ibland väldigt missnöjd med hur mitt liv kan vara. Ändå har jag så oändligt mycket att vara tacksam över och där, precis där, vill jag landa och vara just nöjd. Tacksam och nöjd med att vara precis där jag är och med precis det jag har. Nöjd. 

 

För att kunna göra det är acceptansen en nödvändighet tror jag. Jag vet inte, men jag vill gärna tro det. Med acceptans menar jag nu inte ett läge där vi lägger oss platta och bara godtar det som händer oss i livet som viljelösa sillar som bara följer strömmer för att vi inte orkar annat. Nej, inte godta utan acceptera. Att acceptera att jag inte kan kontrollera allt, att acceptera att mitt liv ser ut såhär just nu och att jag är mitt i allt detta just nu. Acceptera och vara i medveten närvaro i livet. Det är så svårt men när de glimtarna kommer - sån lättnad. Att släppa taget om kontrollen för en stund, sluta kämpa och bara vara. De stunderna gör det värt att fortsätta att öva, för mig. Jag vill lära mig att vara nöjd.

 

Ett sätt att öva är för mig att se mig omkring här hemma. Se min trädgård som inte riktigt lever upp till mina allt för högt ställda förväntningar men som ändå levererar allt jag önskar i form av grönska, frukt, bär, oaser att stanna i och att njuta av. Blommor som är så fantastiskt vackra och somliga som även doftar underbart. Gott om plats för grönsaker att gro om jag vill och precis lagom plats för djuren att kunna få utlopp för sina behov. Så vad jag jag att klaga över - egentligen. Jag kan rätt ofta se mig omkring och vara - nöjd och tacksam.