Lantlivspuls

För mig handlade gårdslivet om en dröm som gick i uppfyllelse och något jag burit med mig under en väldigt lång tid. Ingen i min familj levde något gårdsliv utan både jag och min man är uppväxta i hus visserligen men inga fler djur än katt, hund och övriga smådjur som passerat under åren. När jag var tonåring flyttade mina föräldrar ut på landet till min stora förtjusning och jag kunde äntligen få en egen häst! SOM jag längtat.

 

Mitt gymnasieval blev naturbruk och jag arbetade en period som avbytare med mjölkkor och hästar. Så att jag själv ville ha en egen gård en dag var en självklarhet. Däremot har jag också erfarenhet av att bo i både lägenhet och radhus, något jag är tacksam för då jag nu vet precis vad som väntar om jag någon dag vill välja annorlunda (funderingar som kommer varje mörk, blöt och lerig november).

 

Längtan efter att bo på landet handlar för mig mycket om närheten till djuren och naturen men också om friheten att kunna leva precis som jag vill. Det enda jag inte kan välja när jag bor på landet är närheten till allt som finns i stan eftersom det av geografiska skäl inte finns precis runt hörnet. Å andra sidan kan man bo i stan utan att känna den närheten också, så jag tänker att det är det minst viktiga i allt detta. Stan finns alltid där om jag vill ha den.

 

Så hittade vi en vacker vårdag vårt hem.Vi hade redan skrivit en lista på vad vi ville att den skulle innehålla:

En vedspis, tillräckligt stort för oss allihop men inte så stort att vi gick vilse, det skulle gärna ligga i en liten by med närhet till en grusväg där jag kunde promenera med barnvagnen, barnen och hästarna som ju också skulle få plats på gården samt att den inte skulle vara större än att vi i stort sett skulle kunna se allt vi ägde. Vi ville med andra ord kunna hantera gården själva, både tidsmässigt och ekonomiskt. Compact living är något vi testat hela tiden vi varit ett par och någon längtan till stort och mastigt fanns inte i vår önskelista då. Tur det med facit i hand för vem vet var vi  hamnat om vi kunde fyllt på ohämmat med både barn och djur!

 

Gården innehöll i stort sett allt vi önskat oss och den valde oss lika mycket som vi valde den. Barnen trivdes från första stund och vi gjorde ordentliga efterforskningar kring närmsta städer, avstånd, skola, förskola, vård och annat nödvändigt. Allt stämde och vi flyttade in i juni för 12 år sedan. Vi trivs fortfarande!

 

 

Huset har blivit mindre, eller är det vi som blivit fler? Jo, vi väntade vårt 3:e barn när vi flyttade in och det skulle komma att bli totalt 4 barn i familjen i ett hus på 105 kvm och då, i början, fördelat på 3 rum och kök. Då huset är från år 1770 var förråd och garderober inget som prioriterades speciellt mycket när de byggdes. De hade väl typ ett par vadmalskläder och en slev var på den tiden, så visst är det en utmaning ibland. Våra barn har alltid delat rum och själva sover vi vuxna i vardagsrummet (ja, vi gör faktiskt det anno 2016!). För några år sedan, då äldsta barnen var 12 och 14 år, delade vi ett av rummen till 2 och de har nu var sitt rum. De tjatade inte om det, önskade det inte utan vi vuxna tyckte att det var dags att göra slag i saken och med facit i hand så är alla nöjda med det. Snart är det dags att dela ytterligare ett rum då våra yngsta börjar bli stora de med.

 

Något jag funderat en hel del på är det normtänkande vi ofta har kring vårt boende och om man gör annorlunda så hamnar man ofta i olika fack som tex. bohemisk, hippi/grön vågare  eller någon annan "talande" beskrivning om det sätt vi väljer att leva. För oss i vår familj har det alltid handlat mer om att vi ska trivas och kunna leva som vi vill och som passar oss, än att vårt sätt att leva ska passa andra och för att man "måste" ha det på ett visst sätt. Vårt hus anpassas efter de behov vi har och även om vi inte har möjlighet att bygga ut och bo på flera kvadrat så finns det hela tiden nya lösningar på de eventuella problem som kan dyka upp när en familj ska få plats, utvecklas och trivas.

 

I ett annat inlägg ska jag berätta om resan vi gjort kring våra val av fyrbenta vänner på vår gård och jag garanterar att den inte varit en helt spikrak resa den heller, den fortsätter för varje dag.