Lantlivspuls

Jag har sedan en tid arbetat med något som heter livskompass i min vardag. Ett verktyg för att kunna hålla sig till sin livsriktning kan man säga och som jag tycker är riktigt effektivt. Lite som en "kom ihåg-lapp" men mindre kravfyllt. I den kan jag skriva alla de delar jag vill ska finnas i mitt liv enligt min livsriktning och så jobbar jag för att balansen mellan alla olika delar i mitt liv ska bli så bra som möjligt. Den blir sällan helt i balans och det är helt ok, det som är så bra (tycker jag) är att jag får en god överblick och kan utvärdera det jag gör och skulle vilja göra mer eller mindre av. Jag väljer att inte känna mig stressad av det eftersom den bara illustrerar min livsriktning, mina mål och sådant jag vill bocka av det sätter jag inte upp där. 

 

Just nu börjar våren på riktigt och min stora utmaning är att inte dras med av alla måsten och göranden. Att på riktigt sitta och se gräset växa utan att känna mig stressad av att jag egentligen skulle behöva vara någon annanstans är ett hästjobb för mig. Jag jobbar på det och det går framåt och gissa om jag lär mig mycket om mig själv på kuppen. Det är tokroligt, asjobbigt och ibland riktigt deprimerande. Men jag gör det - för att jag vet att jag behöver det. Och på riktigt, vad är det för vits med att bo i paradiset på landet om jag inte stannar upp och njuter av det också? 

 

 

Efter gårdagens yoga kändes min kropp som om den blivit överkörd av en dumper. Ont och helt matt. 

Då säger dessutom knoppen att den behöver röra på sig, den behöver springa. På riktigt?! Nåja, jag valde att lyssna på min knopp och sprang en runda på 3 km och visst hade den rätt den där kloka hjärnan. Nu är jag mycket piggare! 

 

En kopp yoga te och sen hopp i säng!